Swedehof's Bonneville

Det känns väldigt mycket frustrerande när man har en hel del fotoideér och även lite "AttMåsteTaBilder" men inte får något bra fototillfälle.

Men idag chansade Annica och jag så fort solen tittade fram. Helt i onödan åkte vi ut med hundarna. Det blåste storm och solen var på fel sida av himlen. Så vi bestämde när vi åkte där ifrån att nästa gång får det intE blåsa och det måste vara sol på morgonen om det ska bli något bra över huvud taget. 

Men trots det dåliga vädret försökte vi få några bra bilder. Det lyckades inte. Men nu vet vi var, när och hur nästa bilder kommer att skapas på våra älskade vovvar :) Vi klättrade i träd med Ferry och Bonneville (efter dem två gav vi upp) tillsammans med stora, röda pissmyror. Paniken när det vandrade myror på en och man sitter högt upp i ett träd med en hund går inte att beskriva. Fast att man allra helst vill springa runt och skaka på hela kroppen och skrika som en liten fjortistjej var det bara att bita ihop och vifta fort som fan, bort dem med ena handen. Jag litar inte på myror, jag tycker inte om myror, jag vill inte ha något med dem att göra. Därför kan jag inte låta bli att pipa och gnälla som en rädd liten snorunge. "Myyyyror! Myror PÅ mig, jag viiiill neeer här ifrån. Myror överallt, iiiiih!"

En hyffsad bra bild blev det på Ferry

 

 

Och söta Wilse

 

 

 

Sedan måste jag bjuda på en fjaskobild på Bonneville och mig, fast att jag egentligen inte skulle ;)

Bonneville ser uttråkad ut till tusen och jag ser ut som "HejKomOchHjälpMig" med ett yrväder till hår.

 

 

 

Nu är frågan vad man själv ska ha på sig nästa gång man ger sig ut på fotografering med sin hund, jeans, kjol, klänning?? 

 

// F

Kan inte hindra en lång suck som går igenom mig och samtidigt tänker jag, ”var ska jag börja någonstans?”. Ni anar inte vad jag släpat ut min syster på idag! ”Vill du följa med mig och hundarna bort till Kulberget så de får bada och så kan vi sola lite?” Hon svarar med en fråga,  ”Är det långt dit??”. Nej, det är inte så farligt att gå dit tänkte jag och berättade det för henne.

Så jag packar strandväskan, tar på mig en kjol (!) och går och hämtar Gittans hundar och möter Olivia. När vi äntligen kommer fram till Kulberget så är det ju folk där! ”Men ååååhhhh, vart ska vi gå nu då??!” *Suck* och mummel, mummel. ”Och jag hatar att jag inte har någon bil! Varför? VARFÖR?!” (Denna meningen användes flitigt resten av dagen)

Efter en kort funderare bestämmer vi att fortsätta gå runt sjön. Vi stannar och badar hundarna vid Ulva och går sen hem. Trodde vi ja! Ha! Självklart var det ju folk där också och frustrationen inom mig går inte att förklara. ”Allt är deras fel! De som var på Kulberget, deeeeras fel, helt klart” Det kändes väldigt skönt att ha ”någon” att skylla på. Men egentligen vet jag ju bättre än att skylla på oskyldigt folk som inte kan råför att jag har dåligt flyt och otur (min otur igen). Jag sneglar till höger om mig och får syn på berget som ligger vid kanten av sjön. Hmm, om man går upp där, över berget, ner där och så vidare mot den där lilla plätten så kan ju hundarna lätt bada där. Och vi kan säkert sola där också.

Min syster hon bara suckade och klagade över hela situationen, men okej då. Hon tycker väl att vi ska prova gå dit. Och herre min gud. Bergsklättring i foppatofflor och kjol slutade med sönderrivna ben och en taggbuske som högg tag i min högra arm. ”Jag är ingen skogsmänniska direkt” påpekar Olivia när hon nätt och jämt hänger med. Ja, det här är väl bevis nog att jag är det, tänker jag och klättrar vidare som ingenting. Varför ska jag alltid få för mig att utforska platser som jag aldrig har varit på? Varför kan jag inte bara nöja mig med det som jag redan vet hur det är? Nej, jag bara måste vandra kilometer efter kilometer, klättra över berg, stora stenar och träd som fallit. Allt det här för att det kanske är en bra badplats. Jag måste vara världens knäppaste människa?? Jag kommer i alla fall aldrig gå dit för fots igen, aldrig! Det var inte ens några stigar dit. Mossa och buskar upp till knäna, stenar som var lika höga som en själv. Jag förstår inte. För ändå var det på något konstigt vänster lite kul. Men jag vill då inte göra om det!

När vi var framme kom ett stort, fett moln över solen. Är det här något slags skämt eller? Solen kom tillslut fram, hundarna fick bada av sig ordentligt och suget efter en kall Cola och något sött att tugga på blev bara större och större. ”Allt hade varit så mycket bättre med några bullar”, säger Olivia. Ja, det hade det. Allt hade varit bättre än det här. För båda visste vad som väntade. Samma bit för att komma ner från berget! ”Jag. Vill. Inte.” Klagade Olivia. Men vi måste, vi måste bestiga berg, stenar, buskar och mossa för att komma här ifrån, vi måste. Aldrig har jag önskat så starkt att jag hade ett par vingar. Men det var bara att börja plöja igenom skog för att komma tillbaka till den riktiga vägen hem.

Flera timmar och 9, 75 km senare sitter vi hos mig och svullar glass, häller i oss en var sin kall burk med Cola, helt utslagna i soffan. ”Jag kommer inte gå en endaste promenad mer idag med Bonneville!” Nästa gång jag får för mig att sola ska jag blöta Bonneville med mammas och Pelles vattenslang och sen ska jag låna deras altan. Jag kommer inte att gå runt sjön igen på ett bra tag (tänk vad lätt allt hade varit med en egen bil)…

// F