Tisdag
Kunde inte låta bli att skratta till när jag såg mamma och Pelle förut. Båda stod (bredvid varandra) lite hukade och kollade ut i fönstret i hallen. Där stod de och "gullade" med Bon som står ute på trappen, tittar in i fönstret och viftar på svansen. Någon gång måste jag försöka smygfota dem när de gör så! ;)
Från det ena till det andra. Förstår inte hur det gick till men jag har väldigt ont i ena hälen! Smärtan bara dök upp helt plötsligt från ingenstans och nu kan jag inte gå ordentligt. Så fort jag lägger lite vikt på hälen hugger det till i smärta. Hmm.. Jag hoppas verkligen att det går över snart för jag vill inte ha ont. Men mest av allt tänker jag på Bon, jag klarar inte av att gå längre sträckor så här. Det går bara inte. Och hur dumt känns det inte att behöva tvingas dra ner på promenaderna på grund av att Jag har ont i hälen? Känns inte rättvist mot Bon.
Från det ena till det andra. Förstår inte hur det gick till men jag har väldigt ont i ena hälen! Smärtan bara dök upp helt plötsligt från ingenstans och nu kan jag inte gå ordentligt. Så fort jag lägger lite vikt på hälen hugger det till i smärta. Hmm.. Jag hoppas verkligen att det går över snart för jag vill inte ha ont. Men mest av allt tänker jag på Bon, jag klarar inte av att gå längre sträckor så här. Det går bara inte. Och hur dumt känns det inte att behöva tvingas dra ner på promenaderna på grund av att Jag har ont i hälen? Känns inte rättvist mot Bon.
// Fanny
Smidig?
Vaknade i morse av att Bonneville ramlade ur sängen. Måste gjort ont när hon träffade golvet? Direkt när hon landat låtsades hon som att inget hade hänt. Hon låg helt stilla precis som hon landat. Efter en stund flyttade hon på sig och la sig en bit bort från sängen. Smidig hund jag har eller?
(Tack för en hel natts sömn utan drömmar, helt underbart)
// Fanny
Hum, klickern
Undrar om klickern har hängt på väggen helt orörd lite för länge nu? Den har jag nästan glömt bort... Saknar att träna och saknar när det gick så där härligt bra på tävlingsplanen. Kanske ska plocka ner den, ta fram lite godis åt min gluppska hund och göra lite övningar? Vore kul, är ganska sugen på det faktiskt.
Fast nee... Inte än. Blir ju ändå aldrig som man tänkt. Väntar nog lite till. På bättre tider kanske?
// Fanny
Höstsol
Var ute och gick idag med Annica och hundarna i det fina vädret.
Passade även på att ta kort på lilla Imse.
// Fanny
Kvällspromenader
Tror jag vet varför jag väldigt sällan går längre rundor ensam på kvällen. Hur läskigt som helst ju i detta höstväder.
// Fanny
Ikväll lät det precis som att någon kom springandes mot mig i tunga skor bakom mig... Vänder mig om, blir vettskrämd och inser att ingen är på väg mot mig. Får rysningar i hela kroppen och känslan av att någon iakttar mig. Läskigt, läskigt.
Hunden, min högt människoälskande hund, känns inte som någon tröst i dessa tillfällen. Tror jag får gå med 10 hoffar för att ens kunna känna mig det minsta lilla trygg i mörkret.
// Fanny
Upptäckt
Har upptäckt att varje gång den här reklamen går på TV så börjar Bonneville alltid att små yla och gnälla.
Kan inte låta bli att skratta varje gång! Himla muppig hund jag har <3
// Fanny
Beautiful
// Fanny
Nära döden upplevelse?
Kanske inte riktigt nära döden. Men definitvit den äckligaste känslan jag inte kan beskriva med ord som jag fick uppleva för en liten stund sedan!
Jag bara ryser så fort jag tänker på det... För en liten stund sedan släppte jag ut Bon på tomten så att hon fick kissa.. När hon är klar går vi in och allt är frid och fröjd... Tills jag klappar henne och upptäcker att det är något litet slemaktigt som befinner sig i hennes päls (på sidan av henne nästan ner på magen). Tänkte direkt att det där är inget som ska vara där! Sedan tänkte jag inte längre och som en ren reflex tog jag bort det från pälsen och lät den där äckliga "snigeln" vila på undersidan av mitt pekfinger... Alltså på fingertoppen.
Nej, Snigel är inte det rätta ordet, en igel kanske det var? Eller jag vet inte. Självklart hade min hjärna stannat och jag var ju tvungen att se vad det var för något, så stod och tittade på den där äckliga saken en liten stund. Herregud min skapare, vad tänkte jag på??
Efter en liten stund kom en äcklig känsla krypandes till fingertoppen... Då rusade jag ut på utetrappen och försökte skaka av mig den där äckliga saken. Och sen fick jag typ panik när jag insåg att den inte lossnade av sig själv... Efter att ha trippat med fötterna på stället och skakat händerna som en riktig tjej med pipig, panikslagen röst rusade jag in på mitt rum så fort jag såg att den var borta!
Sedan blev jag till sten och bara stod och glodde på min hund (försökte samtidit att ignorera den äckliga känslan i fingertoppen). En tanke flög förbi. "Vad gör jag nu?! Jag vågar inte ta på min hund!"
Efter en liten konversation med mig själv lyckades mitt starka jag (?) övertyga mitt svaga jag om att jag faktiskt måste känna igenom hela min hund. Men än var jag för feg för att göra det med mina bara händer. Min räddning blev Bons karda och med den borstade jag igenom henne och sedan kände jag även igenom henne med mina händer.
Jag hittade inga fler. Jag är glad för det. Men den där äckliga känslan är fortfarande kvar i fingertoppen och nu vet jag inte om jag vågar släppa ut min hund på tomten igen?
Fy vilka äckliga djur som finns där!
// Fanny
Vinter
Väntar och väntar på att vintern ska slå till. Jag har massa idéer på bilder som jag vill ta med Bonneville i snön. Och så självklart kan jag knappt bärga mig tills jag kan koppla på pulkan och sen att få se hur hela hunden lyser upp.
Hoppas, hoppas att det blir tillräckligt med snö!
- Bonneville förra vintern -
// Fanny
Promenaderna i Öknas skogar
De senaste veckorna har jag tänkt mycket på promenaderna i Öknas skogar. Det är verkligen något speciellt med skogarna där. Och så alla hundar och människor vi gick med. Jag saknar verkligen det och jag verkar inte heller vara ensam om att göra det.
Nu är det så himla tråkigt att vara ute och gå och det är bara för att man går själv. Därför går jag så mycket som möjligt där jag kan släppa Bonneville lös, alltså i skogen där inga bilar är. Men man saknar fortfarande de där människorna från Ökna.
Och något som jag saknar lite extra mycket var när jag och Petra åkte pulka efter Bentley och Bonneville. Vi satte oss i var sin pulka efter var sin hund och lät dem bara raceA. Ooooj vad de älskade det! Kronhjorden var den bästa rundan som fanns att åka på där. Kommer ihåg Ben i dem stunderna, han var så otroligt stolt och det syntes i hela honom att han älskade att jobba på det sättet! (Sitter och skriver det här med en tår i ögat. Men alla vet att Ben har det bra uppe i himlen. Han kommer alltid vara saknad av många här nere).
Sen saknar jag också alla kvällar då vi tränade hund. Vilken lycks vi hade med ridhus och allt.
Här är en bild på Bentley 2010.
// Fanny
Trög eller smart?
Jag tror inte det finns något mer irriterande än när man tar hunden på bar gärning när den utför något hyss, man blir arg och hunden förstår inte varför man blir arg. Man står där och håller henne i kinderna och fyar med bestämd röst och det enda man möts av är en blick med frågetecken. "Exakt vad var det för fel jag hade gjort nu igen? Jag förstår faktiskt inte riktigt varför du är arg på mig".
Ibland när jag står där tänker jag att jag måste ha den mest korkade hunden i hela vida världen. Och sen börjar jag fundera. Hon kanske spelar? Hur som helst, det är nog en blandning av det hela. För det är sällan hon gör om det hon gjorde för fel. Så lite måste hon ju i alla fall förstått att hon gjort fel?
Undrar vad hon tänker på när jag sedan pekar mot bädden och säger åt henne "Gå och lägg dig så jag slipper se dig, duu din eländiga sak". För sedan ligger hon där och surar, suckar och tycker att livet är allmänt piss. Vår konversation tar inte riktigt slut där. Jag kan bara inte låta bli att säga "Om du bara kunde låta bli så skulle det inte bli så där, Bonneville" Och då tittar hon alltid på en med stora, eländiga ögon "Jag ville ju bara..."
Det som är bra är att det inte blir så här särskilt ofta. Tror att Bons fantasi med att komma på nya hyss har tagit slut. För de gamla hyssen brukar hon nästan aldrig göra nu för tiden. Vilket är bra så klart!
Det slog mig nyss att jag faktiskt inte kommer ihåg senast jag blev arg på riktigt på henne. Som i morse när jag tog henne på bar gärning och fyade henne. Många av er tänker säkert på ordet -understimulerad-. Men nej, det kan jag faktiskt säga med gott samveta att det är hon inte. Det är bara lite svårt att hålla tungan i styr för vissa när det står massa mat i räckhåll och matte inte är i närheten. Hoffegenerna tar genast över.
// Fanny
