Ingen bra idé, Fanny!
Kan inte hindra en lång suck som går igenom mig och samtidigt tänker jag, ”var ska jag börja någonstans?”. Ni anar inte vad jag släpat ut min syster på idag! ”Vill du följa med mig och hundarna bort till Kulberget så de får bada och så kan vi sola lite?” Hon svarar med en fråga, ”Är det långt dit??”. Nej, det är inte så farligt att gå dit tänkte jag och berättade det för henne.
Så jag packar strandväskan, tar på mig en kjol (!) och går och hämtar Gittans hundar och möter Olivia. När vi äntligen kommer fram till Kulberget så är det ju folk där! ”Men ååååhhhh, vart ska vi gå nu då??!” *Suck* och mummel, mummel. ”Och jag hatar att jag inte har någon bil! Varför? VARFÖR?!” (Denna meningen användes flitigt resten av dagen)
Efter en kort funderare bestämmer vi att fortsätta gå runt sjön. Vi stannar och badar hundarna vid Ulva och går sen hem. Trodde vi ja! Ha! Självklart var det ju folk där också och frustrationen inom mig går inte att förklara. ”Allt är deras fel! De som var på Kulberget, deeeeras fel, helt klart” Det kändes väldigt skönt att ha ”någon” att skylla på. Men egentligen vet jag ju bättre än att skylla på oskyldigt folk som inte kan råför att jag har dåligt flyt och otur (min otur igen). Jag sneglar till höger om mig och får syn på berget som ligger vid kanten av sjön. Hmm, om man går upp där, över berget, ner där och så vidare mot den där lilla plätten så kan ju hundarna lätt bada där. Och vi kan säkert sola där också.
Min syster hon bara suckade och klagade över hela situationen, men okej då. Hon tycker väl att vi ska prova gå dit. Och herre min gud. Bergsklättring i foppatofflor och kjol slutade med sönderrivna ben och en taggbuske som högg tag i min högra arm. ”Jag är ingen skogsmänniska direkt” påpekar Olivia när hon nätt och jämt hänger med. Ja, det här är väl bevis nog att jag är det, tänker jag och klättrar vidare som ingenting. Varför ska jag alltid få för mig att utforska platser som jag aldrig har varit på? Varför kan jag inte bara nöja mig med det som jag redan vet hur det är? Nej, jag bara måste vandra kilometer efter kilometer, klättra över berg, stora stenar och träd som fallit. Allt det här för att det kanske är en bra badplats. Jag måste vara världens knäppaste människa?? Jag kommer i alla fall aldrig gå dit för fots igen, aldrig! Det var inte ens några stigar dit. Mossa och buskar upp till knäna, stenar som var lika höga som en själv. Jag förstår inte. För ändå var det på något konstigt vänster lite kul. Men jag vill då inte göra om det!
När vi var framme kom ett stort, fett moln över solen. Är det här något slags skämt eller? Solen kom tillslut fram, hundarna fick bada av sig ordentligt och suget efter en kall Cola och något sött att tugga på blev bara större och större. ”Allt hade varit så mycket bättre med några bullar”, säger Olivia. Ja, det hade det. Allt hade varit bättre än det här. För båda visste vad som väntade. Samma bit för att komma ner från berget! ”Jag. Vill. Inte.” Klagade Olivia. Men vi måste, vi måste bestiga berg, stenar, buskar och mossa för att komma här ifrån, vi måste. Aldrig har jag önskat så starkt att jag hade ett par vingar. Men det var bara att börja plöja igenom skog för att komma tillbaka till den riktiga vägen hem.
Flera timmar och 9, 75 km senare sitter vi hos mig och svullar glass, häller i oss en var sin kall burk med Cola, helt utslagna i soffan. ”Jag kommer inte gå en endaste promenad mer idag med Bonneville!” Nästa gång jag får för mig att sola ska jag blöta Bonneville med mammas och Pelles vattenslang och sen ska jag låna deras altan. Jag kommer inte att gå runt sjön igen på ett bra tag (tänk vad lätt allt hade varit med en egen bil)…
// F
